Assi.
Ett minnes blogg inlägg blir de idag.. Lilla Assi finns inte längre. De kommer ta ett tag de här. Denna meningen tog flera minuter att komma fram till. Att förlora en sån ung hund, är riktigt jobbigt. Speciellt när man sett dom sen dom föddes... Första gången jag såg Assi var hon ungefär en till två timmar gammal. De var en torsdag kommer jag ihåg. Alla valparna växte och blev så fina, utom Assi. Hon var lite av den fula ankungen. När hon var liten var hon aldrig den som kom fram, eller lekte riktigt med dom andra hundarna. Hon var inte alls speciellt vacker heller. Men när hon växte, växte också hennes personlighet, och hon blev en favorit här hemma. Men hon var fortfarande inte speciellt vacker för omgivningen, men för oss var hon underbar... Lilla, lilla Assi.
Mamma funderar på att åka upp till Johan i helgen. Jag tror att de kan vara bra för honom. De tog ju ett dygn för honom att kunna smälta det som hänt och ringa och berätta för mamma. Han ringde hem först, och jag svarade. Jag hörde faktiskt att något var fel, men uppmärksammade de inte direkt. Mamma vill också ta hem Ritza, så att inget händer henne.
Jag skyller faktiskt på stället Johan jobbar på, dom får inte ha hundarna inne, utan dom bor i hundgården. För vissa funkar det, men dom var vana vid att komma in. Men, ja. Jag hoppas att Ritza kommer med hem igen. Och jag hoppas att Johan hittar en ny hund, han hade pratat med mamma om de. Att han skulle försöka hitta någon ny. Jag tror de kan vara bra, att man har något mytt i livet efter att man förlorat någon, man försummar eller glömmer ju inte. Man underlättar. Så var de för mig när Fernando dog. Jag hittade Golden på annons en vecka efter och tre veckor efter var han min. De hjälpte. Man har ett nytt fokus. För går man bara och tänker på de, blir de inte bättre... Så tänker jag iaf.
Men jag saknar lilla Assipassi. Vet inte hur de kommer kännas när Johan kommer tillbaka hem, utan henne. Kan inte tänka mig hur Johan känner det. Alla känner ju olika när man förlorar någon.. Men att de tog så lång tid för honom att kunna berätta det, förstår bilden av min bror Stålmannen. De alltid starke i alla situationer. Men de känna faktiskt bra, att han har den sidan. Men sen är de ju så, när man håller på med både hundar som han, och hästar som jag. Man kommer alltid förlora några.
R.I.P Jaktidiotens Assi, du kommer alltid finnas i mitt hjärta. <3
Kommentarer
Trackback
